Jag säger bara....kära nån

Att de orkar?
Har läst runt en stund på Passagen och tagit del av den otroliga pajkastning som varit nu de senaste dagarna. Glad att jag kastade in handduken där.
Alla får självklart ha en åsikt i en fråga och jag tycker att det är bra att bita ifrån och säga till då något är fel men på något vis så måste man veta vart gränsen går.

Även jag har fått min del av otrevligheter därinne, inte nu men tidigare, från lite olika håll, i olika omgångar men man gör ju ett val. Borsta bort eländet och ignorera eller gå vidare och byta plats för att börja om.

Bästa försvar är ju egentligen att tiga ihjäl alla illasinnade kommentarer, radera och fullständigt ignorera men samtidigt vet jag ju hur svårt det är då man å ena sidan vill rentvå sig själv gå i svaromål och å andra sidan inte visa sig sårbar och sjunka så lågt att man vill "hugga" tillbaka för då är man ju precis likadan.

Nu vet vi ju alla som varit med ett tag att sånt här händer, ord är ju förvrängliga, man lägger in egna tolkningar i ord,  i meningar och sen blir det till något som inte alls stämmer. Och man ser inte ansiktsuttryck, mimik i övrigt och man hör inte tonlägen vilket gör det svårt att veta vad den som skriver egentligen menar eller hur det ska tolkas.

Jag tror dock att det är bäst om man kan reda ut missförstånd direkt med den personen det berör eller som man anser sig blivit sårad av. Jag har gjort det en gång med en bloggare där vi båda hade svårt att "förstå" den andre och det blev som ett öppet sår med många hårda ord. Men vi grävde ner stridsyxan och "kom på samma nivå" och till slut så förstod vi även varandra och är fortfarande "bloggvänner" , efter att ha läst av varandra fullständigt fel.......och har det börjat rulla lite så kan det bli hur stort som helst om man själv inte väljer att sätta stopp.