Så orättvist är livet

Jag borde kliva upp, men jag älskar min säng tidiga mornar då jag är ledig, den är varm och trygg och ombonad, med rena, manglade lakan och i den finns en massa kärlek i gömda minnen.

Så jag ligger kvar, i det varma som omsluter mig, en liten stund till, för jag har fastnat fast vid det program som just nu går på ettan.

Madonna i Malawi

Och tårarna rinner non stop och det jag redan vet slår mg ännu en gång med jordens kraft, hur orättvist livet är.

Jag kan inte återberätta allt för man måste verkligen se med egna ögon för att förstå hur detta land lever sina dagar. Ett land som är så hårt drabbat av fattigdom och som är totalt utan egna resurser, ett land som är enormt hårt drabbat av hiv och aids, där föräldralösa barn finns i 100 tusen tals utan en enda vuxen som kan ta hand om dem, där barn på 8 år får ta hand om spädbarn, där ingen mat finns överhuvudtaget.

Och jag ligger i min säng och skäms......över allt det goda vi har, och över det som inte finns hos dom.

Jag hör om kvinnan (barnet) med aids diagnos som berättar om sorgen över sitt förlorade barn, och jag hör hur byhövdningen berättar om mannen som ska komma utifrån för att "rena" henne med sex. Hur de samma dag ska ha sex 3 ggr och hur mannen därefter ska uttala de magiska orden "du är renad".

Barnkvinnan säger, jag är ju bara ett barn, hur ska jag kunna neka.

Madonna sätter sig inte en enda gång själv i fokus i programmet utan belyser landets behov på ett stillsamt och vördnadsfullt sätt. Hon säger, "om jag ska kunna be människor om hjälp så måste jag själv gå i spetsen och våga". Och hon har verkligen hjälpt folk i det landet....

Hon får ofta frågan, varför valde du just Malawi, och hon svarar likadant varenda gång. " Det gjorde jag inte, Malawi valde mig".

De berättar om en hel generation som just nu håller på att dö ut, om hur det om 20 år inte kommer att finnas några 30-35 åringar i landet som kan skapa familjer och en framtid för det är ju de barnen som skulle behöva växa upp som just nu dör.

Man skulle vilja göra så mycket mer, och jag har alltid velat ge mig iväg för att arbeta i tredje världen. Jag är inte rädd, men jag är otroligt känslosam och vet inte hur pass mycket det skulle påverka mig, och om jag skulle orka med alla intryck och minnen som för alltid skulle finnas kvar. Eller så gör man det, människan har ju en otrolig kraft då den behövs.

10 dollar, det är vad årsavgiften i skolan kostar, 40 dollar, det är vad 1 års studier på universitet kostar.
En liten slant som kan ge ett barn en framtid.

Jag tänker på mina 200 kr som varje månad går från mitt konto, det jag skänker som Världsförälder, så lite för mig men som kan förändra livet för någon/några varje månad.

Jag önskar verkligen att glädjen och tryggheten kunde finnas i varenda liten barnkropp, att alla barn kunde få känna närheten till någon vuxen. Tyvärr är ju verkligheten något helt annat.

Bilden jag valde får mig att känna att glädjen trots allt, på något underligt vis finns där ute och att det är den som  gör att de överlever en liten tid till...

Fem minuter ur Madonnas dokumentär   "I am, because we are"

Vill varna för ganska starka bilder ungefär två minuter in i filmen.