En morgon med guldkant

Jag vet inte hur många er som orkat eller velat ta till sig allt som jag tidigare skrivit i min gamla blogg om att det finns en person i mitt liv som är min livskärlek. En person som funnits med i bilden i många många år men saker har hänt efter vägen som gjort det omöjligt för oss att skapa en relation till 100% och det har inneburit en massa väntan, från bådas håll, på en tid som någon gång ska bli vår.

Vi ses då och då, jobbar på förändring, mest för hans del....

Men i perioder hörs vi inte alls, försöker ge allt tid utan att skapa händelser som kan störa vägen mot det mål vi båda hoppas uppnå. Så har det varit nu under senare delen av sommaren och hela hösten. Jag har varit på väg så himla många gånger att bryta tystnaden och höra av mig men eftersom jag bad honom att han skulle höra av sig först då det fanns något som verkligen verkade positivt för oss så har jag väntat.

Inatt , strax innan midnatt kom ett samtal.....

Och helt plötsligt lyser solen, både ute och inne och vardagen tycks inte lika grå längre.

Visst är det lustigt hur vi funkar. Hur vi kan ställa in kroppen i vänteläge och förhoppning och leva med den känslan vecka ut och vecka in. Eftersom vi önskar och längtar och för att vi tror på det goda här i livet.

Han är det goda i mitt liv, men samtidigt det som varit mindre bra, och av allt som vi på ett sätt tvingats gå igenom, på var sitt håll och tillsammans så har det också gjort att vi har något som bundit oss tillsammans och vår gemensamma önskan är ju att vi ska få tid, vår egen tid, för att se om vi kan bygga något till 100% eller om vi en gång för alla ska sluta ses och skapa nya liv.

Men idag lyser solen som sagt och veckan som kommer, kommer att bli en väldigt glad vecka.