Ibland svär jag

Långa ramsor som jag inte ens visste jag kunde.

Och jag hotar och fyar (men med viss värme och kärlek) när de dissikerar min adventsljusstake med mossan och tillbehören. Och jag svär då toalettrullarna blir till igelkottar om jag glömt att sätta dem högt upp på hyllan och jag svär då alla garderobsdörrar är öppna då jag varit borta några timmar och all frotté ligger på golvet.

Men jag älskar mer  än jag bannar...

Och jag skulle inte byta bort en enda trots att de tar yta och stökar till det för mig för glädjen med att ha ett liten fyrfoting som gosar på ens ben då man sitter på toaletten på morgonen och som spinner nära och tätt intill då man ska somna på kvällen är verkligen men mysig känsla. Att ha någon/några omkring sig som älskar sin matte gränslöst är hur härligt som helst och då glömmer man bort alla dumheter de hittar på då de tror att ingen ser.

Jag tror att jag alltid kommer att vara en kattmänniska för det är verkligen något speciellt med kattdjur, så självständiga men ändå så extremt sociala. I alla fall mina för de älskar människor och kryper gärna upp i knä eller ligger nära nära och tassar.

Tuva, den lilla grå som sover mot mitt ben då jag har datorn i knät där jag sitter i soffan, min damp katt, hon ligger alltid med mig på nätterna och innan vi somnar för kvällen ska hon ligga och klappa mig med tassen i ansiktet en lång stund, och "mjukas" med att gosa kind mot kind. Nu är ju hon flaskfödd av mig sedan två veckors ålder så hon har ju ingen annan mamma än mig vilket gör att hon är extra "knåpig" på mig, vill gärna vara så nära det går då hon blir lite trött och "mammig" .

Men då våren kommer och de blir utsläppta på landet igen så finns det mindre tid för matte,  för då ska världen utforskas på nytt.