Begränsningar
>> söndag 24 januari 2010
Ibland funderar jag en del på vad det är som gör att vi själva hindrar oss att gå framåt.
Att ta för oss av livet och av vad som erbjuds, utan rädsla och eftertänskamhet utan istället med hopp och mod.
Jag har massor med drömmar. Om vad jag tror mig behöva för att må sådär 100% bra som man bara kan då man känner tillit och förtroende för sin omgivning. Och då man känner sig utvald och älskad.
Jag har skrivit om det många gånger förut men jag mår som bäst är då jag får skapa, göra kreativa saker, bygga om, förändra, komma på nya ideér och se hur saker växer och förändras.
Jag vill ha en handelsträdgård.
Jag tror att det bara är bristen på drömmar och avsaknad av hopp som begränsar människan, men om man nu har dessa drömmar och modet, vad är det då som gör att man ändå inte vågar ta steget?
Jag har under lång tid ifrågasatt mitt eget arbete som på något vis undan för undan tar ifrån mig lusten och energin till mitt skapanade "jag", som gör att jag inte längre ser alla andra möjligheter runtomkring mig. Som får fantasin att vackla.
Jag funderar en hel del på om det är nyfikenheten som ger energin eller om det är energin som skapar nyfikenhet?
Jag hoppas att det är nyfikenheten som ständigt får mig igång, som trycker på mig lite extra energi då det behövs, som gör att jag aldrig låter min egen nyfikenhet begränsa mig pga brist på energi. För om det skulle vara tvärtom, om det skulle behövas lite extra energi för att bibehålla nyfikenheten för omvärlden och tro på det egna jaget, ja då skulle det vara förfärligt.
Om den egna energin aldrig skulle räcka till för mer än arbete och vardagen.
Just nu tycker jag att jag sakta utplånar mig själv som person. Att jag försvinner i alla måsten och krav för att hålla en viss nivå. Att jag kvävs i nödvändigheten i att ligga på topp, visa framfötterna.
För vem?
Jag är rädd att tappa bort lusten till att göra saker eftersom en aldrig sinande trötthet tycks ha bosatt sig i min kropp på obestämd tid. Och även om jag fortfarande gör saker, förändrar, skapar och snickrar så gör jag inte det med samma glädje som förut. Jag ser möjligheter men av någon anledning så stannar allt på halva vägen och jag tröttnar och ger upp.
Jag vill inte att det ska vara så.....
12 kommentarer:
Man är så rädd att förlora det man har av sin inkomst till något annat..jag sadlade om som du vet tog chansen att göra det jag tycker är roligt..Hade ett hög befattning och välavlönat jobb så jag var rädd att mista den biten....men jag tog chansen och har aldrig ångrat....det svåra att ta steget fullt ut för det finns så många om bara inte..bla bla bla..du vet man lever bara en gång....man ska inte vara rädd för att sadla om.... om man tror på det själv till 100 procent.....du kan få högsta vinsten!
xxx
Kojiki
Kojiki, ja du litade till ditt mod och din kunskap och egentligen borde jag göra det innan det är försent. Trots allt har jag ju en annan utbildning att falla tillbaka på om inte mina drömmar kan genomföras...
Tack för goda råd...
Hej Cayenne!
Jag har följt den så mycket jag kunnat,om inte
sambon har suttit med något så jag inte kommit
till.Men det är väl alltid så om man gillar någon
som sen försvinner känns det som man tappat något.
Ha en skön Söndagskväll du också.
Kramar.
PS:Hur har du det efter olyckan du var ute för mer än
just huvudvärk,ingen rädsla för att sätta dej bakom ratten eller så?DS:
Agath, nja, jag kör ju men är mer vaksam och gillar inte speciellt att köra i mörker längre men det går bättre o bättre och snart är det glömt....våren kommer väl snart med ljuset igen
/Cayenne/
Hej Cayenne
Hade inte fattat att du varit inblandad i en trafikolycka. Jag kan känna igen känslan du beskriver, att ligga på topp, vara "duktig"...för vem?
Blev själv ordentligt skadad efter en svår trafikolycka för många år sedan. Men det här med att vara sååå duktig.....det känner jag igen.
Har med tiden lärt mig att tänka lite mera på mig själv, för att just JAG ska må bra, ha ett meningsfullt liv.
Jag tror du ska följa din dröm, annars kanske du ångrar det.
Oh, jag hoppas så, att du inte får allt för svåra sviter efter olyckan.
Kram
Susanne
Det kommer väl en tid i livet då man reflekterar över vad som är viktigt i livet.
Hoppas att du tar ett bra beslut, det beslutet som är rätt för dig.
Det där låter inte alls bra, du måste göra slag i saken nu innan du blir för trött och apatisk. Jag klev frivilligt ner några pinnhål för många år sedan när jag kände att jag inte klarade av den höga press som ligger på en klinikchef. Nu är jag vanlig syrra och trivs utomordentligt med det.
Susanne, har inte så stora sviter efter olyckan, inga alls trodd ejag från början förutom ett brutet revben och en ömmande bröstkorg men sen visade det sig att nacken fått sig en knäck, därav huvudvärken och ledbanden som stökar.....
Funderar på att delvis påbörja mina drömmar. Man kanske kan ta en del i taget...
Tack för omtanke....
Kram
Maria, ja men jag har ju velat länge. Eller jag har egentligen vetat länge vad jag vill göra och vad jag tycker är viktigt men jag skulle behöva en spark där bak för att komma igång.
Anne-Sofie, jo jag vet. Men det känns alltid värst då jag har en liten down period...som nu. Men sen kommer det dagar då jag trivs ganska bra trots att längtan till det kreativa alltid finns där i tanken.
I vilket fall som helst så tror jag inte att jag vill leva i den här pressen hur länge som helst.
Skönt att du är nöjd med ditt val i alla fall...
Aj fasen, ser nu att jag skrev så att det kan missuppfattas, jag har inte jobbat som klinikchef, utan som avdelningschef för fyra avdelningar, brukade kalla dem för "mina kliniker"..
Klinikchef i dess rätta bemärkelse är ett snäpp högre.
Se till att göra nåt åt din situation nu innan du börjar skylla på att du är för gammal:-)))
Vet ju att det är mycket jobb att vara avdelningschef också, mycket logistik.
Lovar....min siuation ska ses över
Skicka en kommentar